På sistone har många olika tankar passerat, och de har gett mig blandade känslor.

• Jag känner ett behov av att skada mig själv, (jag har gjort det förut flera gånger)...
• Jag tänker på självmord åtminstone 3 gånger eller mer i veckan.
• Jag vill bli skadad av andra personer, som fysisk mobbning.
• Jag är utan tvivel bipolär.
• Mina föräldrar vet mitt största problem i livet just nu, men gör inget för att hjälpa mig.

Punkterna ovan oroar mig, men får mig samtidigt att inse; Jag behöver hjälp. På så sätt är det bra, men vem vill ha dessa tankar snurra runt i ditt huvud 24/7?
Det gör mig nedstämd, så så fort jag inte är med min närmsta vän (you know who you are<3) så känner jag mig genast deprimerad och bryr mig inte om att le, se upp, se andra i ögonen när de talar med mig eller så. Jag låser helt ut mig från omvärlden. Som jag berättade i mitt första inlägg, (det förra alltså), så blir jag lätt distraherad och märker det inte själv. Det resulterar i, att om jag då börjar tänka på dessa saker, går mitt humör från 100% ner till 0% på bara någon sekund. Och att jag vet om detta gör mig rädd för att bli distraherad, vilket gör att jag tänker för mycket, vilket leder till att jag blir distraherad. Det är för jävligt...

Något annat nu;

För några dagar sedan började jag skolan, nionde klass. Sista året i högstadiet. Jag stressar över att jag inte vet vart jag ska efteråt. Ska jag vänta ett år så att jag är 16 och förhoppningsvis har samlat ihop mer pengar med hjälp av sommarjobb, etc under den tiden, eller ska jag bara "go for it"? Jag är rädd för att ge mig ut i världen, för att jag har hela mitt liv levt på den här lilla ön som är som helvete själv. Alla talar skit om alla, och ingen bryr sig. Om jag får reda på att mina ena "vän" har talat skit om mig, och jag berättar för den om att jag vet, eller för någon annan, är svaret jag får emot mig; "Vem bryr sig? Alla talar ändå skit om alla." 

Det är la klart att jag bryr mig om mitt rykte! Om alla skulle få gå runt och tala strunt om folk så vet ju ingen vem som talar sanning och vem som är lögnhalsen. Jag är så trött på folk som låtsas vara din vän, och sedan, bakom din rygg, sviker dig. Det är fult som bara den, och jag är medveten om att jag kan tala om andra då och då, men då diskuterar jag bara om något, och då ljuger jag inte. Jag skulle inte sjunka till den nivån. Jag har talat skit om folk, ja, men det var år sedan. Numera vill jag inget annat än att bevisa för alla att jag är en bra människa. Att jag inte låter mig själv sjunka så lågt. Jag är värdefull, liksom alla andra, och jag tar vara på det. 

Got off track a bit,

Jag är som sagt rädd för att leva på egen hand. Då jag går ut nian är jag endast 15 fagra år. Jag har varken jobb eller pengar för en lägenhet, mat, räkningar, och liknande. Jag skulle aldrig klara mig! Kanske med studiebidrag eller vad det kallas, men fortfarande... det är en skrämmande tanke att lämna hemmet i en så ung ålder, då min syster är 19 och fortfarande inte har lämnat huset. Dock har hon nyss gått ut gymnasiet, så hon har inte direkt haft chansen då det är knappa två kilometer dit. Jag, however, kommer inte gå gymnasiet, för jag vet att jag inte har tillräckligt bra läshuvud. Har jag tur så klarar jag mig ur högstadiet med någolunda bra betyg. Men nu ska syrran gå en utbildning, fortfarande på ön, så anttagligen kommer hon fortfarande bo kvar här i ca 3 år, om hon inte flyttar in i byggnaderna för studerande, vilket skulle vara onödigt, eftersom det är så kort väg hemifrån dit.

Jag vet inte var jag är påväg med mitt liv. Jag har ingen aning om vad jag ska göra i min framtid, vad för jobb jag ska ha, om jag ens kommer ha pengar, osv. Men saken är den, och jag är medveten om det, obviously, att jag oroar mig för mycket om framtiden och det som redan har hänt. Jag säger hela tiden åt mig själv att leva i nuet, men det är som om jag inte ens själv lyssnar på mina egna ord. Det leder till frustration.

Ja, säkert har det vart jättekul för dig att läsa om min everlasting depression, men jag behövde få detta ur mig. 

~The Dark & Divine

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har varit ett ganska bra tag sedan jag senast skrev på den här bloggen. Jag har alltid i skolan känt mig obekväm vid skolgymnastiken, så nu har jag efter en lång tid ordnat så jag slipper gymnastiken i åtminstone denna hösttermin, och jag får d...

Tjena. Jag är en varelse på 14 höstar som bor i Finland. Mitt modersmål är trots det svenska, och jag är verkligen urusel på finska. Jag säger inget kön pga att folk dömer för enkelt. Ni kanske vet vad jag menar, eller inte. Det kan hända att jag ber...